78 Med vad hotar Gud dem som syndar?

Gud hotar dem som syndar med många slags lidanden här i tiden och till sist med evig fördömelse.

Guds vrede uppenbaras från himmelen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet. (Rom. 1:18)

Förbannad vare den som inte håller denna lags ord och inte gör efter dem. (5 Mos. 27:26).

Herodes fick gå med ett dåligt samvete (Matt. 6:16). Ahab blev på grund av sin olydnad "såld till att göra det som var ont i Herrens ögon" (1 Kon. 21:25, jfr Rom. 1:26, 2 Tess. 2:11). Den förlorade sonen fick lida brist (Luk. 15:13-16). Gud lät eld och svavel regna över Sodom och Gomorra (1 Mos. 19:12-25). Den rike mannen pinades i dödsriket (Luk. 16:23-28).

Vänd bort din vrede,
Gud, som straffet sänder,
vänd bort din vrede
från bestörta länder!
Vänd bort din vrede,
du som har i händer
livet och döden.

(SvPs 539:1)

99 Vari innefattas alla syndafallets följder för människan?

Alla syndafallets följder för människan innefattas i 1) döden - 2) den lekamliga (kroppsliga), 3) den andliga och 4) den eviga.

1) Av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter av det skall du döden dö. (1 Mos. 2:17). Syndens lön är döden. (Rom. 6:23).

2) Det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas. (Hebr. 9:27). Jord är du och jord skall du åter bli (1 Mos. 3:19b)

3) Ni var döda genom de överträdelser och synder, som ni förut vandrade i. (Ef. 2:1)

4) Deras plats är i den sjö som brinner av eld och svavel; och det är den andra döden. (Upp. 21:8).

1) Paulus skriver att döden kom in i världen genom en enda människas synd (Rom. 5:12).

2) Adam dog. Också hans efterkommande dog, den ene efter den andre. (1 Mos. 5).

3) Den förlorade sonen var död, men fick liv igen. (Luk. 15:24).

4) Den rike mannen pinades i dödsriket (Luk. 16:23).

Anm. Den lekamliga döden innebär att själen skils från kroppen. Den andliga döden innebär att själen skils från Gud redan här i tiden. Den eviga döden innebär att själen men också kroppen skils från Gud i evigheten.

Jag har en vän som har gett sitt liv,
för att jag ska få leva.
Här finns det inga alternativ,
jag är som Adam och Eva:
när jag försökte att bli som Gud
förbröt jag mig mot vartenda bud.
Då föll domen, så löd den:
syndens lön, det är döden!

105 När kan vi rätt trösta oss av Guds försyn?

Vi kan rätt trösta oss av Guds försyn endast 1) när vi är trogna i vårt kall och 2) efter Guds vilja använder de krafter och medel han givit oss.

Om någon inte vill arbeta, ska den inte heller äta. (2 Tess. 3:10)

Åt de redliga förvarar han sällhet, han är en sköld för dem som vandrar i ostrafflighet. (Ords. 2:7)

1) Tessalonikerna fick inte löfte om mat att äta om de inte ville arbeta (2 Tess. 3:10-12).

2) Den förlorade sonen fick lida brist, sedan han slösat bort sin förmögenhet (Luk. 15:11-16). Gud bevarade inte Saul, då han av egen fri vilja föll på sitt eget svärd (1 Sam. 31:4). Kristus störtade sig inte ner från tempelmuren i förtröstan på Guds försyn (Matt. 4:5-7).


Var arbetsam, du jordens son!
I svett skall du dig föda.
Gud kommer allt ditt goda från,
låt svettens droppar flöda.
Han lovat ge
välsignelse,
men efter använd möda.


Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit.
Var tacksam för vad du fått äga
och sätt till Herrens ord din lit.
För evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.

139 Hur fortsätter den helige Ande sitt verk hos den döpta människan?

Den helige Ande 1) behåller och fostrar oss i den nåd vi fick i dopet, och 2) om vi avfaller i otro söker den helige Ande oss med sin kallande och upplysande nåd, för att vi genom en sann omvändelse må återföras till Herren.

1) Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också ska fullborda det till Kristi Jesu dag. (Fil. 1:6)

2) Det förlorade ska jag uppsöka, det fördrivna ska jag föra tillbaka, det sårade ska jag förbinda och det svaga ska jag stärka. (Hes. 34:16)

Den förlorade sonen, som var hemma hos sin far men gav sig iväg till ett främmande land, kom sedan hem igen till sin far och tillbaka allt som han hade haft förut. (Luk. 15:11-24).

Ingen herde kan så leta
efter ett förlorat får.
Kan du ana eller veta
hur Guds hjärta för dig slår?
Såg du sorgen i hans blick
när du bort från honom gick,
såg hans längtan att förlåta,
skulle du av glädje gråta!

(SvPs 241:2)

144 När ångrar vi rätt våra synder?

Vi ångrar rätt våra synder, när vi 1) av hjärtat erkänner dem, 2) sörjer över dem och 3) längtar efter att bli befriade från dem.

Gud, var mig nådig efter din godhet. Utplåna mina synder efter din stora barmhärtighet. Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. (Psalt. 51:3,5)

En sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning och som ingen behöver ångra. (2 Kor. 7:10)

David bekände sin synd (Psalt. 51). Då Petrus efter förnekelsen kom till besinning, gick han ut och grät bittert. (Luk. 22:61-62). Den förlorade sonen sa: Jag ger mig av hem till min far. (Luk. 15:17-19)

149 Vad är rättfärdiggörelsen?

Rättfärdiggörelsen är att Gud 1) för Kristi skull förlåter människan alla hennes synder och 2) av nåd upptar henne till sitt barn.

1) Så prisar också David den människa salig, som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. (Rom. 4:6-7)

2) Alla är ni Guds barn, genom tron, i Kristus Jesus. (Gal. 3:26)  Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. (Rom. 5:1)

Natan sa till David att Herren förlåtit honom hans synd och att han inte skulle dö. (2 Sam. 12:13). Då tjänaren som var skyldig tiotusen talenter kastade sig ner och bönföll sin herre, efterskänkte denne hela hans skuld (Matt. 18:32). Till synderskan sa Jesus att hennes synder var förlåtna, att hennes tro hade hjälpt henne och att hon skulle gå i frid. (Luk. 7:48, 50). Den förlorade sonen kläddes i den finaste dräkten och blev på nytt barn hos sin far (Luk. 15:21-24). Paulus säger att Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn (Rom. 8:16). Fångvaktaren visade stor glädje över att han och hela hans hushåll kommit till tro på Gud (Apg. 16:32-34).

Anm. Rättfärdiggörelsen har olika benämningar: Jag är den som utplånar dina överträdelser för min egen skull, och dina synder kommer jag inte mer ihåg (Jes. 43:25). Vem är en sådan Gud som du? Du ska kasta alla deras synder i havets djup (Mika 7:18-19). Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara ifrån oss (Psalt. 103:12). Blodet från Jesus, Guds Son, renar oss från all vår synd (1 Joh. 1:7). Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus (Rom. 8:1). Om era synder än är blodröda, så kan de bli snövita (Jes. 1:18) m.m.

Tvivel ur min själ försvinne!
Evigt trofast Herren är!
Om hans milda faderssinne 
Anden kraftigt vittne bär. 
Mig med evig kärlek ser han, 
svar på bön så gärna ger han. 
Fast jag många synder har 
är han än min Gud och Far. 

Han vill låta nåden strömma, 
vem kan då anklaga mig? 
Ja, vem vågar mer fördöma 
den han fört till bords med sig? 
Gör mig syndens minne smärta, 
Gud är större än mitt hjärta. 
Minsta suck så väl han hör 
och av nåd rättfärdiggör. 

Jesus sig för mig utgivit, 
genom tron han nu är min. 
Av hans blod som offrat blivit 
flödar mod i hjärtat in. 
I hans eviga försoning 
vann jag tillgift och förskoning. 
Nådens dom var redan sagd 
innan världens grund blev lagd.

174 Varför behöver vi särskilt uppmuntras till frimodighet och tillförsikt i bönen?

Vi behöver just vid bönen en sådan uppmuntran, eftersom vi på ett särskilt sätt påminns om vår egen ovärdighet när vi träder fram inför Herren, den helige.

Jesaja utropade då han trädde fram inför Herren: "Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar." (Jes. 6:5). Då Petrus vid det stora fiskafänget förstod att han stod inför Guds Son, utropade han: "Lämna mig, Herre, jag är en syndare!" (Luk. 5:8). Den förlorade sonen kände sin ovärdighet så att han inte ville begära så mycket som hans far ville ge honom (Luk. 15:18-23).

198 Vad bekänner vi inför Gud i den femte bönen?

Vi bekänner inför Gud vår stora skuld, som gör att vi inte är värda något av det vi ber om och inte heller kan förtjäna det.

Mina skulder är inte gömda för dig. (Psalt. 69:6).

Esra knäföll och bekände: "Vår skuld är stor allt upp till himmelen." (Esr. 9:5). Den förlorade sonen sa till sin far: "Jag är inte längre värd att kallas din son." (Luk. 15:21).