93 Vad är änglarna?

Änglarna är andar som Gud skapade i begynnelsen, och som fick vishet och helighet, kraft och salighet, för att de i evighet skulle lova Gud och uträtta vad han befallde.

Lova Herren, ni hans änglar, ni starka hjältar som uträttar hans befallning, så snart ni hör ljudet av hans befallning. (Psalt. 103:20).

Är inte änglarna andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som ska få sin del av frälsningen? (Hebr. 1:14).

Herren sa till Job att alla Guds barn fröjdade sig då han grundade jorden. (Job 38:4,7). Jesaja hörde änglarnas lovsång i himmelen: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet." (Jes. 6:3). Änglarna sjöng i julnatten: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag." (Luk. 2:14). Änglar bar bud om Jesu födelse (Luk. 2:9-12) och uppståndelse (Matt. 28:1-7), förde Lasarus till Abraham (Luk. 16:22). Barnens änglar "ser alltid Faderns ansikte i himmelen" (Matt. 18:10). Herrens ängel slog Herodes, därför att han inte gav Gud äran (Apg. 12:23).

Anm. Änglar med olika namn omtalas i bibeln: Gabriel (Luk. 1:19-26), Mikael (Dan. 10:13), Kerubim (1 Mos. 3:24), Serafim (Jes. 6:2), Troner, Myndigheter, Herradömen, Väldigheter (Kol. 1:16).

Gud låter sina trogna här
allt gott av nåd erfara,
och budskap om hans kärlek bär
mångtusen änglars skara.
Så sjung av hjärtat och var glad:
Guds änglar från vår barndomsdag
oss följer och bevarar.

(SvPs 167:1)


Änglarna sjunger i himlen:
halleluja!
Glädjen blir stor när Guds Ande väcker
och styrker vår tro.
Halleluja, halleluja,
halleluja, halleluja!

(SvPs 333:1)

100 Har Gud förkastat det fallna människosläktet?

Nej, 1) Gud har av evighet beslutat och 2) efter syndafallet utlovat människornas frälsning, samt 3) i tidens fullbordan sänt sin enfödde Son till att vara människornas Frälsare.

1) Gud har utvalt oss i Kristus förrän världens grund var lagd. (Ef. 1:4).

2) Herren Gud sa till ormen: Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna ska söndertrampa ditt huvud och du ska stinga den i hälen. (1 Mos. 3:14-15).

3) Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv. (Joh. 3:16).

Gud förnyade sitt frälsningslöfte till Abraham (1 Mos. 22:18), Isak (1 Mos. 26:4), Jakob (1 Mos. 28:14), David (1 Krön. 17:11-14, jfr Luk. 1:32), Jesaja (Jes. 53) m.fl.

Till ende Sonen sade han:
jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.

(SvPs 345:4)

174 Varför behöver vi särskilt uppmuntras till frimodighet och tillförsikt i bönen?

Vi behöver just vid bönen en sådan uppmuntran, eftersom vi på ett särskilt sätt påminns om vår egen ovärdighet när vi träder fram inför Herren, den helige.

Jesaja utropade då han trädde fram inför Herren: "Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar." (Jes. 6:5). Då Petrus vid det stora fiskafänget förstod att han stod inför Guds Son, utropade han: "Lämna mig, Herre, jag är en syndare!" (Luk. 5:8). Den förlorade sonen kände sin ovärdighet så att han inte ville begära så mycket som hans far ville ge honom (Luk. 15:18-23).