65 Hur brukar människor bära falskt vittnesbörd om sig själva?

Genom 1) skryt och 2) skrymteri.

1) För inte ständigt så högmodigt tal. (1 Sam. 2:3). Den som vill berömma sig, berömme sig av Herren. (2 Kor. 10:17)

2) Ve er, ni skriftlärda och fariseer, ni skrymtare som är lika vitmenade gravar, som väl tycks prydliga utanpå, men inuti är fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet. (Matt. 23:27)

1) Farisen i templet talade stora ord om sig själv. (Luk. 18:11-12).

2) Ananias och Safira ville framstå som frommare än de var. (Apg. 5:1-2).

94 Förblev alla änglar i sin medskapade härlighet?

Nej, 1) djävulen och hans änglar avföll från Gud, och 2) i fiendskap mot honom motstår de nu hans heliga vilja och åstadkommer det som är ont.

1) I djävulen finns ingen sanning. (Joh. 8:44). Gud skonade inte de änglar som syndade. (2 Petr. 2:4).

2) Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. (Ef. 6:12).

Den orene anden hos mannen i Kapernaums synagoga smädade Jesus (Luk. 4:33-34). Djävulen sökte i paradiset göra Guds ord till lögn (1 Mos. 3:4-5), tar bort Guds ord ur människornas hjärtan, så att de inte ska tro och bli frälsta (Luk. 8:12), går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att uppsluka (1 Petr. 5:8). Satan förledde Ananias och Safira att ljuga (Apg. 5:3).

Anm. De onda änglarnas furste omtalas med olika namn: Djävulen (Anklagaren, Upp. 12:10), Satan (Motståndaren, Matt. 4:10), Beelsebub (Matt. 12:24), Den store draken, den gamle ormen (Upp. 12:9), Ovännen, den onde (Matt. 13:19,39), Åklagaren (Job 1) m.fl.


Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran,
sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.

(SvPs 345:1)


I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sig till ljusets ängel skapar,
tills han snärjd dig får
i begärens spår.

240 Hur avslutas den kristna uppfostran i församlingen?

Den avslutas genom att de unga inför församlingen redovisar sin kristendomskunskap, bekänner sin tro och lovar eller uppmanas att med Guds hjälp använda dopets nåd, samt hänvisas till Herrens heliga nattvard.

Anm. Denna avslutning i församlingen kallas konfirmation.

Petrus (Joh. 6:68-69) och den etiopiske hovmannen (Apg. 8:36) avlade en sann trosbekännelse. Då Moses förkunnade Herrens ord för Israels folk, gav de löftet: "Efter alla de ord Herren har talat vill vi göra" men kort därefter offrade de åt guldkalven, satte sig ned till att äta och dricka och stod upp till att leka (2 Mos. 24:3, 32:6). Ananias och Safira som bekände sig tro på Gud, men förnekade det i handling, bestraffades då de ljugit inte för människor men för Gud (Apg. 5:1-11).