46 Vad befaller Gud i fjärde budet?

Gud befaller att vi ska hålla våra 1) föräldrar och 2) 3) 4) överordnade i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och ha dem för ögonen.

1) Ni barn, var era föräldrar lydiga i allt, ty detta är välbehagligt i Herren. (Kol. 3:22)

2) Underordna er för Herrens skull all samhällsordning, det må vara kejsaren, som har den högsta makten, eller ståthållarna, som är sända av honom för att straffa dem som gör det onda och belöna dem som gör det goda. (1 Petr. 2:13-14)

3) Lyssna till era ledare och foga er efter dem. De vakar över era själar eftersom de en gång ska avlägga räkenskap. Gör det till en glädje för dem och inte till en tung börda; det skulle inte vara lyckligt för er. (Hebr. 13:17).

4) Ni tjänare, var era jordiska herrar lydiga, med fruktan och bävan, av uppriktigt hjärta, såsom gällde det Kristus. (Ef. 6:5).

1) Josef älskade och vördade sin far samt försörjde honom på ålderdomen (1 Mos. 24:15-16). Rebecka (1 Mos. 24:15-16) och Rakel (1 Mos. 29:9) tjänade sina föräldrar. Jesus underordnade sig Josef och Maria (Luk. 2:51). Petrus vårdade sin sjuka svärmor i sitt hus (Matt. 8:14).

2) David bevisade Saul vördnad (1 Sam. 24:1-13). Jesus betalade skattepenningen utan uppskov (Matt. 17:24-27). Paulus förmanade till förbön för överheten (1 Tim. 2:1).

3) Paulus ansåg att översteprästen borde vördas för ämbetets skull (Apg. 23:1-5). Lydia bad att få härbärgera Paulus och hans medarbetare i sitt hus (Apg. 16:14-15). Paulus och TItus fick glädjas över korintiernas lydnad (2 Kor. 7:15-16).

4) Eleasar var trogen mot sin husbonde Abraham och var honom i allting till behag (1 Mos. 24). Naamans tjänsteflicka ville sin husbondes bästa (2 Kon. 5:2-3).

Anm. Då Jakob av sin mor Rebecka uppmanades att ljuga (1 Mos. 27:6-10), då apostlarna av Stora rådet befalldes att tiga om Jesus (Apg. 4:18-20), då Josef av sin husmoder uppmanades till otukt (1 Mos. 39:7-11), så var det deras plikt att lyda Gud mer än människor (Apg. 5:29).

Som tjänare åt tjänare
kom alla herrars Herre,
att frälsa det förtappade,
det större med det smärre,
och vid sin bortgång skänkte han
oss detta testamente:
Ni syskon, tjäna så varann
som jag er alla tjänte!

154 Hur behåller den helige Ande människan i tron?

Den helige Ande fortsätter att kalla och upplysa den troende människan. På det sättet hjälper Anden henne att under daglig bättring hos sin Frälsare söka och ta emot ny syndaförlåtelse och ökad kraft till ständig tillväxt i helgelse.

Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till en frälsning som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden. (1 Petr. 1:5)

All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, sedan ni en liten tid har lidit, han ska fullkomna, stödja, styrka och stadfästa er. (1 Petr. 5:10)

Ni har avklätt er den gamla människan med hennes gärningar och iklätt er den nya, den som förnyas till sann kunskap och så blir en avbild av honom som har skapat henne. (Kol. 3:9-10).

David hade behov av ständig syndaförlåtelse (Psalt. 19:13). I Sion ska ingen invånare säga "jag är svag", ty folket som bor där har fått sin missgärning förlåten (Jes. 33:24). Nikodemus tillväxte i frimodig bekännelse (Joh. 3:2, 7:50, 19:39). Paulus förmanade Titus att allvarligt framhålla hur Guds nåd lär oss att försaka ogudaktigheten och de världsliga lustarna (Tit. 2:11-12, 15). Paulus fick "en påle i köttet" för att han inte skulle förhäva sig (2 Kor. 12:7-10).

160 Genom vem ska ordet predikas och sakramenten utdelas i församlingen?

Genom det av Kristus instiftade predikoämbetet, som också kallas Andens ämbete.

Jesus sa till sina lärjungar: Frid åt er alla! Som Fadern har sänt mig sänder jag er. (Joh. 20:21)

Gud har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan ande. (2 Kor. 3:6).

Då Titus vistades på Kreta, fick han av Paulus befallningen att i varje stad tillsätta äldste. (Tit. 1:5)

Du själv förordnat, Herre Gud,
ett ämbete på jorden,
som ska förkunna dina bud
och alla löftesorden,
så vi som detta hör och lär
i tro den andra håller kär,
i Kristus kristligt lever.

(Jfr SvPs 419:1)


Ja, du Guds Ande god,
vår tröst i nöd och fara,
vi ber att du oss än
välsignar och bevarar.
Du genom dop och ord
och ordets ämbete
har gjort oss till ditt folk.
Din frukt oss alla ge!