Vi förnimmer Guds lag i vårt hjärta genom samvetet, som bjuder och gillar det goda, men förbjuder och fördömer det onda.
Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att de som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar, när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. (Rom. 2:14-15).
Vaket var samvetet hos Josef när han flydde synden (1 Mos. 39:5) och hos David när "hans hjärta slog honom" sedan han förgått sig genom folkräkningen (2 Sam. 24:10). Sovande var däremot Davids samvete då han syndade med Batseba utan att förskräckas (2 Sam. 11). Förhärdat är samvetet hos den som försmädar Guds Ande, ty då kan det i nådatiden aldrig vakna (Mark. 3:29), jfr Farao (2 Mos. 9:34-35). Det vakna samvetet blev sovande hos Judas, då han inte brydde sig om Jesu varningar för synden (Joh. 6:70-71, 12:4-8) och hos Demas, då han fattade kärlek till denna världen (2 Tim. 4:10). Det sovande samvetet blev vaket hos David, då han tog sin dom på sig genom Natans predikan (2 Sam. 12:1-13). Ont samvete hade Adam (1 Mos. 3:7-11), Herodes (Matt. 14:1-13), Judas (Matt 27:3-5), för de visste med sig synden, men bekände den inte för Gud. Gott samvete hade Paulus efter vistelsen i Korint, för han visste med sig att han vandrat ärligt inför Herren (2 Kor. 1:12, jfr 1 Petr. 3:16), men också David, sedan han fått visshet om att Gud förlåtit honom alla hans synder (Psalt. 51, 103:1-3, jfr Hebr. 10:22).
Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.
O du som mig skapat, min Frälsare bliv,
mig led och mig styrk med din Ande.
Din frid mitt oroliga samvete giv.
Din tröst låt med tårarna blandas.
Gud vare mig syndare nådig.
(SvPs 547:1,4).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar